Bananrepubliken

Jag åker buss till jobbet och idag hade jag sällskap av en tidigare kollega. Visserligen innehöll min axelväska både Fokus, Råd&Rön och The New York Times Magazine men det händer att människor är ännu bättre sällskap. Det behövdes så trög som trafiken var. Redan på Katarinavägen inföll sig ett shantiögonblick. Det fanns ingenting att göra åt situationen, vi hade Stockholms vackraste utsikt till höger och vädret var utmärkt. En halvtimma senare var vi vid III-Gurra-statyn och promenerade resten av vägen. Det gick snabbare. Tills vi kom till den där bron som egentligen är ett provisorium och som inte borde finnas och som leder till Kungsträdgården. Där hade polisen stängt av morgonrusningstrafiken för att ett gäng Irakkonferensdeltagare inte hade vett att hålla sig i Upplands Väsby utan prompt skulle bo gentilt mitt i Stockholm.

Interludium från en annan tid och en annan plats.
I mitten av 1980-talet arbetade min far i Zimbabwe under några månader. Där kunde han bevittna Robert Mugabes resvanor. När presidenten skulle till kontoret spärrades den stora fina asfalterade mångfiliga innerstadsgatan av. Sedan kom en svärm tjutande polismotorcyklar, därpå en handfull polisbilar med saftblandare och sirener, först därefter en limousine med Mugabe varpå följde en handfull och en svärm till. Sedan fick andra medborgare nyttja vägen. Till dess presidenten skulle hem, eller på lunch, eller till en älskarinna eller..

Anyhoo, när jag kryssade fram mellan cyklar, bilar, mopeder, bussar, lastbilar och fotgängare - vi var nog några tusen medborgare som hölls tillbaka av alliansens storhetsvansinne och polisens usla omdöme - var det inte utan att jag kände en gigantisk lust efter att sätta en kokard på skallen och leta upp närmaste bastilj. Varje möjlig fortsättning får vi tyvärr lämna till de kontrafaktiska historieskrivarna eftersom polisen just då rullade upp sina plastband och iväg sina piketer.

Lärdomar:

• Det är fortfarande ett enormt problem att så många (män) tar med sig ett ton plåt till jobbet varje dag. Staden, världen, är inte konstruerad för det.
• Det är inte ok att några få högdjur tillåts gå före tusentals medborgare. Åk senare eller bo i Infracity.
  
• Alliansen sätter internationell prestige framför respekt för folket. Sossarna skulle säkert gjort likadant.
• Med sådana politiker kommer vi aldrig att få folkomrösta om Lissabonfördraget. Folket kommer aldrig att acceptera EU. Vi kommer att förbli en provinsiell, efterbliven avkrok.
• Sverige är en bananrepublik.

Min klimatlösning, kom ihåg det

Tankesmedjan, eller idéverkstaden som vi miljöpartister säger, Fores är född. Idag invigde de sina lokaler på Bellmansgatan i Stockholm. Peter Örn var där, Jenny Sonesson var där, Rachel Molin var där och så vidare (jag var där). Plenty med folk. Ungefär 18 grader varmare i lokalen än utanför. Poängen med det här inlägget är att Fores efterlyste klimattips och jag gav Martin Ådahl mitt (utan tävlan). Han kommer att använda det och jag vill att du ska veta att det kommer från mig. Jag har inte hört det från en kompis, en polare, en kursare och så vidare. Det kommer från mig. Och som sagt, han kommer att använda det, sådana som Martin Ådahl stjäl med stolthet och gör det bra.

Världen ska räddas av böcker. På något sätt måste världen övertygas (tvång, ekonomiska styrmedel eller whatever) om att alla ytterväggar och ett gäng innerväggar ska täckas av bokhyllor. Bokhyllor av trä fulla av böcker. Det binder kol. Trä är kol. Papper är kol. Stora mängder träbokhyllor och böcker binder med andra ord stora mängder kol. Det är bra. Bra, men bara början. Bonuseffekten heter isolering. 15 - 30 cm (enkla eller dubbla lager) papper, tätt packat, är en ruskigt bra isolering. Med ruskigt bra isolering behöver man inte samma mängder uppvärmning. Man kan dra ned elementen ett snäpp utan att behöva ha på sig en estnisk sticketröja inomhus i september. Och där är lösningen.

Sedan måste vi sluta med bensin, diesel, odling på sjöbottnar, överdriven köttkonsumtion, soptunnor fulla av mat, hajfenssoppa, flygresor stup i kvarten och en massa annat i vilket fall. Men det där visste ni redan.

Cykelsorg igen

Nu har det hänt igen. Min Ridax är stulen. Grön damcykel, cykelkorg från Skeppshult, ett klistermärke med bland annat finska flaggan på ramen. Det lär inte bli några foton.

periskop av vildjäst

Bilderna är gamla nu, men nya för bloggen. Det finns fortfarande vildjäst kvar för flera degar. Mer kommer. Tack Painmartin för recept.