Dagens boktips: Otroso

Barn- och ungdomsboksförlaget Trasten har precis gett ut boken Otroso: Senaste nytt från underjorden. Författare är Graciela Montes från Argentina. Översättare är Annakarin Thorburn från spanska.

Läs den eller brinn i bildningsluckornas skärseld. Jag har ett referensexemplar. Inga hemlån.

Bilen äger vägen

En undersåte sticker ut hakan och drar all bilism över en kam: "man ska inte köra bil". Det ska man visst. Precis som Leif Johansson säger i Ekots lördagsintervju: "Det kan rimligtvis inte vara omoraliskt att köra bil om inte det finns något annat alternativ. Man får titta på helheter och hur ett samhälle är byggt".

Men poängen är att det väldigt ofta finns alternativ. Ska du inte längre än några kilometer? Det är skönt att gå. Ska du inte längre än någon mil? Cykeltur kanske? Ska du röra dig i en tätort? Tar du buss, tunnelbana, spårvagn, tvärbana eller båt kan du kombinera resan med att läsa tidning eller bok eller bara drömskt se ut i fjärran. Ska du långt? Släpp den skenbara kontrollen och åk tåg. Ska du jättelångt? Åk nattåg, perfekt med sällskap och bubbel. Skriv brev, ring och maila. Det mår både du och vi bättre av.

Och du bör höra varningsklockor om du:

• Sitter ensam i en bil.
• Blir omcyklad när du gnuggar kofångare med andra stillastående bilar.
• Sitter i en dödsjeep.
• Tar bilen till löparspåret. Naturen är känsligare än dina knän. Lite asfalt klarar du.
• Sitter i en miljöstygg bil.

Kanske låter varningsklockorna så här. Det är ljudet av Vatnajökul som smälter bort.

Och undersåten, köerna berodde på en trafikolycka som stängde av Hundra knutars backe.

Pekings fotbollschock

Det sägs att Hammarby hade världens spelövertag och en uppsjö chanser. Via webbrapportering fick jag bara veta att Norrköping gjorde mål på stopptid och slog ut Bajen ur cupen. Jag ser knappt några kommentarer på Hammarbybloggar. Som om det inte hade hänt. Som att det inte vore möjligt. Inte möjligt att förlora på hemmaplan mot ett lag från Superettan. Inte möjligt att förlora med ett så mäktigt spelövertag. Inte möjligt att tränaren var så nonchalant att han vilade nyckelspelare. Det är knappt så jag tror det. Men vad vet jag. Jag var inte där. På tisdag kommer jag att vara där. På Råsunda. Då vill jag se en vettig laguttagning. Då vill jag se målkramp släppa. Då vill jag åka hem med ett leende på läpparna.

Killen som förhandlade för Inter när Lennart Skoglund gick till Italien 1950 hette för övrigt Charles Davies, läste jag i Offsides extratidning Sverigeresan.

Matblogg! Filbunke

Nix, det här är ingen matblogg. Det är en cykelsorgsblogg. Men i en sådan ryms mat. Enkel mat. Kanske den enklaste. Så här gör du:

Häll en skvätt fil i en skål
Fyll skålen med mjölk
Låt stå i rumstemperatur
Efter ett tag har du en filbunke.

En skvätt är ungefär en matsked. Fil kan vara filmjölk, a-fil, långfil, fjällfil, gräddfil och så vidare eller filbunke. Mjölk med mycket fett i är bra. Ett tag är ungefär ett dygn plus/minus ett halvt dygn.

Varför matblogga om filbunke? För att alla andra recept på filbunke är så komplicerade, det är grädde hit och kokning dit. Fånerier.

Hur äter man filbunke? Som den är eller kall. Med någonting i eller inte. På morgonen eller kvällen. Filbunke är lite som kyckling, den blir vad du vill, framtidsmat.

Den mörka sidan

När cyklister missbrukar sina krafter.

Tävlingssäsongen i löpning är igång.

I torsdags deltog jag i Medieruset i institutionens namn. Det var ganska kallt, banan genom Lill-Jansskogen var kort, 3,8 km, men kuperad och med okänd sträckning. Resultatet? 16½ minut och en sträckning (häpp) i baksidan av låret.

Igår var förutsättningarna helt annorlunda. Sverigeloppet, en del av Nationaldagsspelen, går två varv över en helt platt asfaltsbana på 5 km genom Hammarby Sjöstad. Solen stekte, kvicksilversurrogatet närmade sig 30 grader och sträckningen från Lill-Jans hade omöjliggjort varje försök till träning. Resultatet? 41 minuter, min snabbaste miltid någonsin. Och efteråt kändes det helt naturligt att suga i mig två-tre liter vatten.

Varför får inte kyrkan förfalla i fred?

Svenska kyrkan har tappat måååånga medlemmar, bland annat mig. Nu börjar själva kyrkobyggnaderna rasa. I Gävle står klappar som spön i backen. I Maglarp förfaller det så att det står härliga till.

Och vad gör då kyrkan? Jo, man ber allranådigast om att få riva. Revisionism säger jag! Vad kunde vara mer estetiskt skönt än en kyrkoruin? Kunde man tänka sig ett bättre eremitage än en tegelhög som en gång varit helgad? Ska våra efterkommande få en osann bild av oss? Och tänk på alla urbana utforskare eller vad hobbyn heter på ärans och hjältarnas språk.

Nej, låt kyrkorna förfalla i fred och koncentrera er på att frälsa människorna.

DN:s känsla för skönhet

Sveriges största betalmorgontidning vet att välja bild.

Tillbaka till forntiden

Min mobil valde en bra plats att dö på: Gondolens golv. Det är stil. Så är också Sony Ericsson T610 en telefon som alltid haft stil. Den första SE:n med kamera. Lanserad till en snyyyygg reklamfilm (tyckte jag då, skulle jag säkert tycka nu). Efter den har det väl mest kommit små ynkliga förbättringar, inga kvantsprång? Väl? Nå, eftersom den numera bara visar en tredjedel av skärmen suddigt fick jag plocka fram min gamla Nokia 3410 med dött batteri. Den funkar så länge den sitter i laddaren. Ett nytt batteri är beställt från Internet (Kalmar) för 129:- (Nej, inte original). Så snart kommer jag att sporta en silverfärgad avrundad skapelse med monokrom skärm och mysiga knappar. Utvecklingen känns ungefär som att backa på autobahn. Hårt så det förslår.