Två personer i min närhet har råkat köpa tandkräm med triclosan. Jag tycker själv att tillverkarna är svaga på att informera om att ämnet förekommer i deras produkter. Så jag skrev till Unilever (Pepsodent) och Colgate-Palmolive (Colgate) och påtalade det.
Bägge svarade snabbt. Unilever via e-post och C-P med ett tvåsidigt standardbrev. Båda svaren gick ut på att de försöker vara tydliga och att triclosan är ofarligt. Bra gjort även om jag inte är övertygad om det senare.
I en hel del fall förstår jag inte varför företag erbjuder möjlighet att kontakta dem via webb/e-post. Några exempel är Bergman's, If och Coop som inte svarat eller svarat först efter flera påminnelser. Trist, slött och/eller fegt.
Så oavsett vad jag kan tycka om Unilever och Colgate-Palmolive ger jag dem gärna ett erkännande för att de tar kommunikation med kunderna på allvar.
21 april 2007
17 april 2007
Den bästa metaforen sedan färdigskivat bröd
Mataffärernas brödhyllor är fyllda av färdigskivat bröd. Så var det inte för några år sedan. Ännu längre sedan fanns bara färdigskivat vitt bröd. Kvalitetssäkrat för att få plats i brödrostar, rostas och få marmelad på sig. Men nu är nästan allt färdigskivat. Det är säkert rationellt ur producenternas perspektiv. Det är säkert praktiskt om man har ledgångsreumatism. Det är helt säkert tråkigt. Tråkigt, smaklöst och mindre hållbart. Det är knappast bröd längre, det har tappat sitt värde.
Som sparsmakad tv-konsument har jag antingen glömt eller så har det gått mig förbi. Att tv:n har tagit brödhyllan i hand och blivit färdigskivad alltså.
Jag såg Ordförande Persson. Vid för mig helt oförståeliga tillfällen dök den upp. Den melankoliska ljudslingan. Musiken som meddelade lyssnaren att nu var det drama, känslor, djupt. Som ljög menar jag. Testa själv att stänga av ljudet till något som är tänkt att vara roligt. Som de gamla sällskapsresanfilmerna. Spela tragisk musik. Det blir tragiskt. Spela Wagner. Det blir pampigt. I fallet Ordförande Persson blir det bara fel. För mig. För att jag har vant av mig? Eller för att det är dåligt gjort? I vilket fall verkar programmakarna inte tro att vi kan få ned berättelsen om Persson utan dramatisk, melankolisk musik. Min reaktion blir att se det hela som färdigskivad teater. Jag kan inte se det som något annat. Och det har tappat sitt värde.
Jag såg ett program som heter Vetenskapsmagasinet eller något liknande. Det handlade om matens klimatpåverkan. Ett ganska allvarligt, svårt och viktigt ämne. Programmet var skojigt, lättsamt och ytligt. Jag undrar: Klarar tittarna inte av annat? Klarar tv-producenterna inte av att sälja in annat eftersom tv-kanalerna tror att tittarna inte klarar av annat? Eller tror tv-producenterna att tv-kanalerna tror att tv-tittarna inte klarar av annat? Resultatet? Ett program som avhandlar ett ämne som ytterst handlar om liv och död (det är inte så dramatiskt, människor föds och dör hela tiden)* reduceras till färdigskivad tv-underhållning: bli lagom upprörd men inte såpass att du stänger av tv:n eller äter mindre kött. Och det har tappat sitt värde.
På min lokala Konsum säljer de burkar med ravioli. De kostar tio kronor stycket och innehåller 2,5% kött. Nu ska jag berätta en hemlighet. Det är inte ravioli. Jag vet inte när det slutade vara ravioli. Men någonstans passerades en gräns och det var inte längre ravioli. Och det har tappat sitt värde.
Vad ska vi göra då? Motstånd såklart. Själv har jag köpt mjöl och jäst.
*om inte för oss så för söderhavsöbor, de som hamnar i vägen för tidvattenvågor och orkaner, fattiga människor långt borta [dock, jag skulle inte köpa fastigheter i Nederländerna]
***
Det här inlägget skrevs i Dark Room. Trevligt. Courier använder jag bara den här gången. Som en hyllning till Dark Room.
Som sparsmakad tv-konsument har jag antingen glömt eller så har det gått mig förbi. Att tv:n har tagit brödhyllan i hand och blivit färdigskivad alltså.
Jag såg Ordförande Persson. Vid för mig helt oförståeliga tillfällen dök den upp. Den melankoliska ljudslingan. Musiken som meddelade lyssnaren att nu var det drama, känslor, djupt. Som ljög menar jag. Testa själv att stänga av ljudet till något som är tänkt att vara roligt. Som de gamla sällskapsresanfilmerna. Spela tragisk musik. Det blir tragiskt. Spela Wagner. Det blir pampigt. I fallet Ordförande Persson blir det bara fel. För mig. För att jag har vant av mig? Eller för att det är dåligt gjort? I vilket fall verkar programmakarna inte tro att vi kan få ned berättelsen om Persson utan dramatisk, melankolisk musik. Min reaktion blir att se det hela som färdigskivad teater. Jag kan inte se det som något annat. Och det har tappat sitt värde.
Jag såg ett program som heter Vetenskapsmagasinet eller något liknande. Det handlade om matens klimatpåverkan. Ett ganska allvarligt, svårt och viktigt ämne. Programmet var skojigt, lättsamt och ytligt. Jag undrar: Klarar tittarna inte av annat? Klarar tv-producenterna inte av att sälja in annat eftersom tv-kanalerna tror att tittarna inte klarar av annat? Eller tror tv-producenterna att tv-kanalerna tror att tv-tittarna inte klarar av annat? Resultatet? Ett program som avhandlar ett ämne som ytterst handlar om liv och död (det är inte så dramatiskt, människor föds och dör hela tiden)* reduceras till färdigskivad tv-underhållning: bli lagom upprörd men inte såpass att du stänger av tv:n eller äter mindre kött. Och det har tappat sitt värde.
På min lokala Konsum säljer de burkar med ravioli. De kostar tio kronor stycket och innehåller 2,5% kött. Nu ska jag berätta en hemlighet. Det är inte ravioli. Jag vet inte när det slutade vara ravioli. Men någonstans passerades en gräns och det var inte längre ravioli. Och det har tappat sitt värde.
Vad ska vi göra då? Motstånd såklart. Själv har jag köpt mjöl och jäst.
*om inte för oss så för söderhavsöbor, de som hamnar i vägen för tidvattenvågor och orkaner, fattiga människor långt borta [dock, jag skulle inte köpa fastigheter i Nederländerna]
***
Det här inlägget skrevs i Dark Room. Trevligt. Courier använder jag bara den här gången. Som en hyllning till Dark Room.
13 april 2007
Bonusprogram, freeriders och elände
Det blev mycket buller när Ericssons bonusprogram stoppades häromdagen. Tydligen var det ett bonusprogram som alla anställda var delaktiga i. Problemet med bonusprogram (och gemensamma nyttigheter som tv, vägar, gatubelysning) är att den enskildes belöning inte är kopplad till den egna insatsen. Den som maskar får lika mycket som den som arbetar övertid. Moderatministrar kan se på tv lika mycket som dem som betalar tv-licens*. Och så vidare.
Samma mekanismer återkommer i andra sammanhang. Jag har donerat blod eller blodplasma ett drygt 90-tal gånger. Till trötthet har jag hört argumentet "jag behöver mitt blod själv" (Det gör du inte alls, du har en rejäl buffert annars skulle du dö av papercuts och näsblod) från människor som av bekvämlighet inte vill ge blod. Men lik förbannat får de blod lika mycket som jag den dag vi träffas av en förlupen kula vid ett bankrån**. Så varför ska jag börja ge blod igen?
De flesta av mina vänner med lägenheter i innerstaden, acceptabla politiska åsikter och mängder av akademiska poäng slänger sitt skräp osorterat, frossar i tigerräkor och prioriterar kortsiktiga resultat framför långsiktig hållbarhet och säger "jag köpte ekologiskt vin för din skull". (Nej det gjorde du inte, du gjorde det för din skull. Känns det bra?) Själv har jag drivits av att vända på den hycklande tankegången "mitt bidrag gör så liiiite" till "det blir bäst om jag förstör så lite som möjligt". Men lik förbannat kommer vi alla att få samma spännande klimat, samma intressanta miljöflyktingar, samma förstörda hälsa för att Sverige och svenskarna skiter i miljön och sina EU-åtaganden. Och det är klart att det kommer att gå åt helvete. Förr eller senare. Hittills har jag tänkt att hellre senare än förr. Men jag har bara en 60-70 år kvar att leva. Så varför ska jag bry mig när mina medmänniskor med fantastiska förutsättningar att leva hållbart inte bryr sig?
Jag träffade en kamrat som är engagerad i Greenpeace i mataffären igår. Han kommenterade att när IPCC säger vad Greenpeace har sagt under många år får man kommentaren "Oj då, är det så illa? Det hade jag ingen aaaaaaning om." Men det är inte sant. Jag har vetat, ni har vetat. Jag har brytt mig, vad har ni gjort?
Kan man vara något annat än gammaltestamentlig en dag när SR hjälper en pedofil med hans boklansering? Kan man låta bli att vara vara medeltida när SvD brännpunkt är fylld med snömos*** om aborträtten? Och så pollenhelvete på det.
* Jag betalar inte heller tv-avgift och har ingen tv.
** Tv ger en skruvad världsbild.
*** Nej, det finns inget som heter "ofött barn", det heter "foster". Ja, man blir pappa när barnet föds. Så, kryp nu tillbaka under stenen du kom från.
Samma mekanismer återkommer i andra sammanhang. Jag har donerat blod eller blodplasma ett drygt 90-tal gånger. Till trötthet har jag hört argumentet "jag behöver mitt blod själv" (Det gör du inte alls, du har en rejäl buffert annars skulle du dö av papercuts och näsblod) från människor som av bekvämlighet inte vill ge blod. Men lik förbannat får de blod lika mycket som jag den dag vi träffas av en förlupen kula vid ett bankrån**. Så varför ska jag börja ge blod igen?
De flesta av mina vänner med lägenheter i innerstaden, acceptabla politiska åsikter och mängder av akademiska poäng slänger sitt skräp osorterat, frossar i tigerräkor och prioriterar kortsiktiga resultat framför långsiktig hållbarhet och säger "jag köpte ekologiskt vin för din skull". (Nej det gjorde du inte, du gjorde det för din skull. Känns det bra?) Själv har jag drivits av att vända på den hycklande tankegången "mitt bidrag gör så liiiite" till "det blir bäst om jag förstör så lite som möjligt". Men lik förbannat kommer vi alla att få samma spännande klimat, samma intressanta miljöflyktingar, samma förstörda hälsa för att Sverige och svenskarna skiter i miljön och sina EU-åtaganden. Och det är klart att det kommer att gå åt helvete. Förr eller senare. Hittills har jag tänkt att hellre senare än förr. Men jag har bara en 60-70 år kvar att leva. Så varför ska jag bry mig när mina medmänniskor med fantastiska förutsättningar att leva hållbart inte bryr sig?
Jag träffade en kamrat som är engagerad i Greenpeace i mataffären igår. Han kommenterade att när IPCC säger vad Greenpeace har sagt under många år får man kommentaren "Oj då, är det så illa? Det hade jag ingen aaaaaaning om." Men det är inte sant. Jag har vetat, ni har vetat. Jag har brytt mig, vad har ni gjort?
Kan man vara något annat än gammaltestamentlig en dag när SR hjälper en pedofil med hans boklansering? Kan man låta bli att vara vara medeltida när SvD brännpunkt är fylld med snömos*** om aborträtten? Och så pollenhelvete på det.
* Jag betalar inte heller tv-avgift och har ingen tv.
** Tv ger en skruvad världsbild.
*** Nej, det finns inget som heter "ofött barn", det heter "foster". Ja, man blir pappa när barnet föds. Så, kryp nu tillbaka under stenen du kom från.
12 april 2007
Stora PR-boken och komplementärlitteratur
Igår köpte jag Stora PR-boken. Svensk PR-edge 2004. Vilka är det då som köper boken förutom mig? På Bokus ser jag att de som köpt den också köpt Allt om glykemiskt index av Fredrik Paulún, Da Vinci-koden av Dan Brown, Konsten att vara snäll av Fredrik Einhorn och Självkänsla nu! Din personliga coach visar hur av Mia Törnblom. Jag hoppas att det bara är en tillfällighet eller att Bokus logaritmer har felat. För jag vill inte hänga i samma gäng som frossar i usla bestsellers och betraktar livet som projekt. Nej, jag vill inte vara folklig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)