Katrine Kielos skriver om statsministerns likhet med Iprenmannen. Utseendemässigt men framför allt som koncept. Det var omslagsbilden till senaste numret av flick- och ångestdrivna tidningen Café som fick fjällen att falla från hennes blå.
I mina ögon ser Fredrik Reinfeldt mest obekväm ut på bilden och i Cafés film. Det slår mig att han ofta ser obekväm ut. Sådär obekväm som jag blir när alla andra på tillställningen är uppklädda och det är uppenbart att det är jag som klätt mig fel. Eller när jag är elva och ska till Observatoriet med pappa och har tagit med min mjukisgustaf som ska få kika på månen och inte fattat att vi bara är en liten del av en stor grupp besökare och inte alls ensamma med en vetenskapsman och jag gömmer Gustaf under jackan så att ingen ska förstå hur barnslig jag egentligen är. Sådär obekväm som när jag förstår att det är fel på mig och att jag är på fel plats och egentligen inte vill vara där men är tvungen att spela med och stå ut.
Är det så hans liv ser ut? Fredrik Reinfeldts alltså. Varje dag en ny plåga. Vem eller vad driver honom i så fall? Tillhör han gruppen ångestmotiverade överpresterare som är så eftersökta till Ernst & Young? Ska man chercha femmen? Filippa eller mor ledarskapskonsulten som grå eminens? Pappa kommunpolitiker/konsult kanske har satt idéer i sonens huvud?
Oavsett orsak är det en djupt störande tanke. Det vore ju fruktansvärt om Fredrik Reinfeldt vore fel person på fel plats och han själv var fullt medveten om det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar