Ja till grönt EU!

1994 röstade jag nej till svenskt medlemskap i EG. Det fanns en fråga som för mig var viktigare än alla andra. EG bestod på den tiden av 12 av världens rikaste länder vilka öppnade upp gränserna mellan varandra samtidigt som de byggde murar mot omvärlden. Internt rådde fri rörlighet. Externt kontroll. Att Sverige skulle bli en del av det sällskapet kunde säkert gynna oss men det skulle missgynna de länder som inte hade det så bra. För inte skulle väl EG släppa in fler länder inom överskådlig tid? På den tiden irriterade jag mig på bruket av orden Europa och EG som synonymer. EG bestod av 12 länder, Europa av 36. Det var alltså en tredjedel, den priviligierade tredjedelen, som mentalt annekterade ordet Europa och lämnade två tredjedelar utanför.

Idag är situationen helt annorlunda. EU består av 27 länder. Nu är det två tredjedelar som är med och fler lär det bli. Slagen på fingrarna av verkligheten har jag som medlem i Miljöpartiet haft svårt att förlika mig med partiets hållning till det svenska EU-medlemskapet. Därför gladde det mig stort när Maria Wetterstrand tog det obesprutade bladet från munnen och tog ställning för svenskt fortsatt EU-medlemskap. Jag är medveten om vi med en ändrad hållning från Mps sida kan få se strömhopp av skogsmullor till Vänsterpartiet. Och det är en bra. Det är bra för att ett Mp som inte domineras av Europafientliga skogsmullor är vad jag vill ha och det är bra för att EU-vänner som skytt Mp på grund av kravet på utträde kommer att kunna överväga partiet för riksdag, kommun, landsting och medlemskap. Maria, du har min röst, både när frågan ska avgöras i partiet och i valet 2010.