Farfar

Som barn var jag mycket fäst vid min farfar. Han var lång och rakryggad, alltid klädd i kostym. Kostymen var på både när han besökte oss i Stockholm och när vi tillsammans klättrade i Uddevallas berg. En gång bröt jag mäktiga istappar från en bergvägg där. En annan gång satt jag på farfars axlar. Jag bar stora sjuttiotalsglasögon i plast med senilsnöre och hade pottklippt hår. Farfar visste berätta vad alla mossor och gräs hette. Eller fanerogamer och kryptogamer som det stod på böckerna i den ämnessorterade bokhyllan. Och farfar hade världens vackraste vita hår.

När farfar var över 80 år cyklade han fortfarande den dryga milen till sommarhuset utanför Uddevalla och skötte sitt trädgårdsland. Även när han fyllt 90 kunde Uddevallaborna se honom gå med raska steg genom staden, rakryggad och gärna iklädd kortbyxor. Farfar blev 94 år, han gick bort 2002. På min vind har jag banankartonger fyllda med böcker av Ursing och andra kloka män (inga kvinnor tror jag) om fanerogamer och kryptogamer. En dag ska de stå i min bokhylla, så snart jag får plats.

Det jag fick efter farfar som jag fäst mig mest vid var hans cykel. Samma ljusblå DBS Sport som han cyklat på för att sköta om sina jordgubbar och sockerärtor. Ett underbart fordon. Inga växlar men perfekt inställd för att vara snabbast iväg vid grönljusen. Inga dämpade gafflar men väl en vit sadel med spiralfjädersdämpning. Och ett utsökt smalt och sportigt styre, med vita handtag. Imorse upptäckte jag att den var borta. Den hade stått på Metargatan på Södermalm och bara lämnat en skrikande tom plats efter sig. Hoppet att få den åter är minimalt. Men det är allt jag har.

Som vuxen är jag mycket fäst vid minnet av min farfar. Han hette Ronald och jag skulle inte velat ha någon annan.