Tisdagarna med Morrie är bland det absolut sämsta som jag faktiskt har läst, alltså tagit mig igenom från pärm till pärm. I korthet kan den beskrivas som en uselt berättad ursäkt för livsvisdom. Det värsta är att författaren, vars namn jag inte ens tänker nämna, tar heder och ära av sin gamle, döende lärare i farten. Antagligen är det inte meningen och antagligen menade han ingenting illa med att skriva en uppföljare. Men så är det med många saker. Vägen till helvetet är belagd med goda föresatser.
Jaha tänker du, men om du tycker så illa om den, varför då skriva om boken? Det verkar ju helt ologiskt. Det måste ju vara bättre att skriva om någonting du tycker om och som du vill rekommendera.
Visst, så kan man tänka (jag gillar ditt sätt att tänka förresten) men i det här fallet behövs utjämning. Webben är full av skrämmande hyllningar till "en fantastisk bok som fick mig att gråta mest hela tiden och sedan bli harmonisk och komplett". Det måste balanseras med en hård sanning: Världen hade varit bättre utan Tisdagarna med Morrie och om du inte redan läst den kommer du att vara en lyckligare och bättre person om du låter bli. Läs istället Tor Nörretranders Märk världen, Hjalmar Gullberg Kärlek i tjugonde seklet eller i stort sett vad som helst annat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar